Kalmar. Trodde aldrig att jag skulle bli lycklig över att se den staden. Glad kanske, men inte lycklig. Inte på det sättet där det pirrar i magen och spritter i benen. När man ler stort utan att riktigt veta varför. Men det blev jag.
Helgen har varit underbar. Så skönt att vara hemma och hämta andan lite. Men upplevde en känsla jag inte hade räknat med. Minnen och händelser jag trodde jag hade lagt bakom mig, men som tydligen inte stämde. Någonstans under lördagen förstod jag varför jag hade flytt där ifrån. Vissa saker verkar aldrig riktigt ta slut, det går aldrig riktigt över.
Kalmar rev upp gamla sår.
//Anna
Kalmar är en bitch. Och du behöver ett suddgummi till hjärnan och rensa (behöver jag med). Det är därför du och jag ska ut och resa och upptäcka fina platser!
SvaraRadera